Jag har haft två katter, Ozzy och Sluggo.
Dom här två fyrbenta djuren bodde jag ihop med under 8 år. De senaste åren har jag varit tvungen att lämna dem hos mina föräldrar permanent. När jag bodde i Avesta så var dessa två mitt bästa sällskap i min ateljé och hemma. Där de fick gå i ett varsitt långt snöre på 12 m och snurra in sig i buskarna utanför, ja, det var så det trodde att livet som katt skulle vara. Ateljen ligger nära vägen och jag ville inte göra dem till utekatter eftersom jag misstänkte att jag inte skulle bo i Dalarna hela livet och därför blev de innerkatter med snöre :) Dock blev de utekatter vid 8 och 9 års ålder, bättre sent än aldrig.
I ateljen lärde de sig att undvika blöt färg på golvet (oftast i alla fall, förutom när Sluggo färgade hela sin svans röd) de charmade mina besökare och älskade att ligga i mina stora fönster och värma sig i vårsolen.
I förra veckan var jag tvungen att åka till veterinären med Sluggo, han var lealös och orkade ingenting. Tack o lov följde min syster med, för veterinären berättade att Sluggo hade leukemi och att han var riktigt sjuk. Usch, det blev en chock. Sluggo blev 9 år....
Jag har saknat mina katter sen de flyttade och nu har jag bara Ozzy kvar... men han är tvungen att bo kvar i Avesta, känns elakt att tvinga honom att bli innerkatt och dessutom ensam med mig i Stockholm...
Hej Då Sluggo, du är saknad.
